50-årsjubiléet av den stora triumfen firades stort under ett par sommardagar i C de F Arrahonas hemort Sabadell, som ligger fyra mil väster om Barcelona. På den tiden liknade staden, på sitt sätt, Norrköping med sin tunga textilverksamhet, men har i takt med närheten till Barcelona växt rejält och har över 300 000 invånare i dag.
Från Nais till Arrahona- Handbollen spelade en betydande roll i staden runt 1950- och 1960-talet. Det fanns tre lag i den högsta serien, berättar Peter Ölander.
Två möttes i finalen om mästartiteln.
Peter Ölanders C de F Arrahona och OAR Gràcia.
- Jag var reservmålvakt i Nais och jobbade i restaurangbranschen, när tillfället dök upp och jag tog chansen. Jag har aldrig ångrat det, säger Peter, som besökt "sin" stad många gånger efter karriären.
Årets resa blev något alldeles extra, när han och kompisen från Linköping, Claes Nordmark, som också spelade en avgörande roll för guldet, besökte gamla vänner och motståndare.
Låt oss först ta en kort tillbakablick 50 år i tiden till den dramatiska finalen i
Bilbao. Arrhona låg under med 3-7 i halvtid. 6 000 åskådare trodde det hela var avgjort, men Peter Ölander spikade igen målet och släppte inte in en enda boll i andra halvlek.
Borgmästaren fick en pokal- Jag höll nollan i en hel halvlek två gånger under min karriär. Jag valde onekligen rätt tillfälle den gången. Vi var illa ute och var på väg att förlora, när allt vände. Jag lyckades rädda en straff och linjespelaren Grau kvitterade till 7-7 i slutet av matchen. Han hade inte gjort mål på hela turneringen. Hans första mål kom lägligt, minns Peter.
Arrahona gjorde två snabba mål i förlängningen och höll undan till seger med 9-8.
- Vi fick en varsin pokal och flagga, satte oss i bussen och åkte hem. Två mil utanför Sabadell möttes hela truppen av släkt, vänner och massor av supportrar, som följde oss resten av vägen. Borgmästaren tog emot i Stadshuset innan vi fick gå ut på en balkong vinka till folket på torget nedanför.
- Det var början på en fest, som höll på hela natten. Jag fattade aldrig riktigt hur stort det var då, men det vet man nu.
50-årsfirandet under ett par dagar tidigare i somras var lite lugnare. Det inleddes med en match mellan de två gamla lagen, fortsatte med ett besök på en utställning om handbollens historia i Sabadell och avslutades med en rejäl jubileumsmiddag under några minnesvärda timmar.
- Jag har opererat höften och kunde inte spela, men ropades in på plan och hyllades innan jag tog plats på läktaren. Det var alldeles fullt med folk i hallen, säger Peter.
Ett möte strax före avkast var extra speciellt.
- Gracias lagkapten kom fram, tittade mig i ögonen och sa "det var ditt fel att vi inte vann" innan jag fick en lång kram och så skrattade vi.
När Arrahona fick ett straffkast mitt i matchen kunde inte Claes Nordmark sitta kvar på bänken längre utan tog hand om bollen.
- Jag försökte varna honom om att inte kasta sig framåt som på den gamla tiden, men han lyssnade inte utan slet av en sena i sin högra axel. Straffet satt. Smärtan löste vi med lite medicin.
Svensk sångArrahona vann, precis som då, reprisen av finalen med 14-12 innan man så besökte utställningen för att runda av jubiléet med en lång, glad och minnesvärd middag. Historierna avlöste varandra.
- Vi brukar alltid avsluta våra måltider med ett löfte om en ny Europaturné. Vi har dock minskat själva matchtiden och är nere på tio minuter nu med halvtid, men utökat den efterföljande måltiden till sex timmar. Det passar oss bättre, säger Peter Ölander och skrattar.
50-årsmiddagen nådde kryddades med en svensk sång.
- Vi sjöng "Ju mer vi är tillsammans". Den säger mycket om den känslan vi har haft för våra vänner i alla tider. Tiden i Spanien formade mitt liv. Jag lärde mig oerhört mycket och blev en del av den katalanska familjen, som jag tagit med genom åren. Det poängterade jag också i mitt tal, säger Peter Ölander.
Klubben C de F Arrahona lever, numera, på gamla meriter och sin historia.
- Den finns kvar, men har ingen verksamhet.
- Senor Casas, klubbens starke man under många år, sa till mig att klubben förlorade sin själ och hjärta när man sålde sin hall för att det skulle byggas bostäder på platsen istället. Det var början till slutet för föreningen. Det hände någon gång i mitten av 1960-talet, berättar Peter.
- Jag är mycket glad för alla minnen och vänner jag har kvar.
